Det sussar i mina öron,
jag ser suddigt,
hjärtat slår snabbare än vanligt,
knäna känns som spagetti,
jag lider av panikångest.

Jag ser saker från mitt förflutna lika tydligt som jag ser träden utanför som är fulla av snö,
jag hör hur någon försöker prata med mig,
jag hör hur någon försöker lugna mig,
men bilderna,
lukterna,
känslan,
färgerna,
allt är lika tydligt och jag kommer ihåg det som om det vore igår,
jag lider av PTSD.

Jag tycker det är dags nu. NU! Att prata om det som många tycker är tabu, nämligen psykisk ohälsa. Jag hör och ser varje dag om yngre och yngre människor som är sjukskrivna på grund ac psykisk ohälsa. Problemen med det stora hela är att vi aldrig nästan pratar om det. Det har blivit bättre,men det måste bli ännu bättre. Problem försvinner inte för att man inte pratar om dem. Då finns de kvar där och gror inom var och en av oss. Jag själv ska börja gå till läkare för att jag har gått in i väggen å jag upplever mina trauman som jag råkat ut för om och om igen. Men värst är det när jag drömmer om dem. Då vaknar jag med hjärtat som klappar i flera hundra kilometer i timmen. Jag kommer hålla er uppdaterade på min resa, för jag tänker inte vara tyst.

Kram//
Charlie
-Jag är inget tabu.

Frustrerande vet ju alla att det är att ha hosta. Speciellt när man hostar så att det skär i revbenen. Men så kan det ju vara ibland. Bara det att idag så skulle jag ha haft tenta. Men jag satte hälsan först och var hemma med min sambo, min syster och katterna. Det kändes bäst så, speciellt nu efter att pappa dignotiserats med cancer så vill jag vara extra försiktig med min egna hälsa Så jag försöker att inte dricka alkohol, inte vara nära någon som röker och rör på mig mer. För det är viktigt att ta hand om sig själv. 

Jag sitter även och lyssnar på musik just nu, nästan nyss så lyssnade jag på Emmylou Harris underbara låt "Red dirt girl". Den handlar om Emmylous bästa barndomsvän, Liliann. Hur Liliann levde sitt liv i misär och missbruk. Låten slutar i alla fall med "No there won't be mention in the news of the world, the life and death of a red dirt girl." Tänker på just den menningen, att det kommer inte att stå om en missbrukande mamma i världens nyheter. Om hur mycket hon led innan hon dog som 30-åring. Så är det, även idag. Folk förnekar sanningen om sitt mående och låtsas som att allt är bra, men jag tänker inte vara sån. Vill jag gråta över min pappa eller något annat som är jobbit, så gör jag det. För jag har rätten att känna, jag har rätten att få vara ledsen. Eller? 

Nu ska jag fortsätta min kurering och fortsätta att mysa ner mig i soffan med sambon. Sedan kanske se på andra avenyn.

God afton damer,herrar och barn.
Charlie

Låt mig vara mig,
det var en önskan jag hade när jag var yngre. Att folk skulle acceptera mig för den jag var och är. Men egentligen hade det inte med alla andra att göra. Det handlade hela tiden om mig och den jag ville vara.

Jag hade svårt att identifiera mig med det kvinnliga inom mig, det var som om jag tyckte att det var något fel på att just jag var kvinna. Jag trodde själv att jag var född i fel kropp, men idag vet jag att det är ingenting fel på att jag är kvinna. Jag har accepterat det och jag är trygg med det. Men eftersom jag var vilse ett tag så har det varit svårt att hitta någon egen stil. Jag har varit hiphopare med keps, jag har använt skjorta och jeans, jag har provat den svarta stilen också, men nu vet jag att är en blandning av alla de stilarna. Haha kommer jag någonsin bli renrasig? Förmodligen inte, men jag trivs så.

Klart att jag har haters, självklart. Men haters gonna hate. Utan mina vänner, min familj och mina haters hade jag inte varit den jag är .

Det kommer att komma dagar då jag ser mig själv i spegeln och absolut hatar hur jag ser ut just då. Men dagarna då jag tycker att jag ser bra ut är bra mycket flera.

I'm gonna carry on being me.
Charlie

Hej alla bloggläsare, men även andra bloggare! 
Idag kommer det tyvärr ett riktigt tungt inlägg. Eller nej förresten tänker inte ursäkta mig. Jag måste få ventilera lite. 
Jag hade ett hur bra liv som helst(har det fortfarande), en sambo, en underbar familj och underbara vänner. Men för cirka två-tre veckor sen fick jag ett besked som fått mig att tänka om på livet i stort och hur kort livet kan vara ibland. Jag och min sambo, min familj och mina vänner fick alla reda på att pappa är döende i en av de mest fruktansvärda sjukdomar som finns, cancer.

Det tyngsta är inte sjukdomen eller att han är dålig, nej det tyngsta är att vi har ett halvår kvar med den mest underbaraste pappan i världen. Nu börjar allt liksom falla ihop igen, som att en del av mig också är sjuk på något sätt. För en del av mig lever ju i min pappa. Han som är odödlig och alltid skulle vara där, det finns så mycket som pappa inte kommer vara med om. Mitt och min sambos bröllop, kattungarnas uppväxt(vi vill inte ha barn) och hur jag kommer utvecklas som vuxen. Men så länge han lever och andas så kan jag också göra det utan problem. Men med den här erfarenheten lär jag mig att leva till fullo och leva i nuet.

Det är dock tufft just nu, humärsvängningar, ena sekunden är jag glad och skrattar och allt är underbart, andra sekunden är jag olycklig och gråter ögonen ur deras hålor. Men det är tydligen helt normalt att det är så vid sådana här tillfällen. Jag kommer att lyckas ta mig igenom det här också, för jag vill ta mig igenom det. Med hjälp av min sambo, mina vänner och min familj är allt möjligt och ingenting är omöjligt. 

Kram på er//
Charlie