I November i år kom beskedet. Du hade bara ett halvår kvar att leva. Det kändes som om hela min värld rasade samman. En depression som redan låg och väntade på mig bubblade upp och jag blev sjukskriven. 

Som jag hade sett fram emot sommaren,du och min sambo skulle ju lära känna varandra mer, kanske ta en öl i skuggan. Men istället blev det en helt annan utgång än den jag önskat. Du började tyna bort och för var dag som gick blev du bara svagare och svagare. Det var inte rättvist, du skulle ju lära mig köra bil och lära mig hur jag skulle vara en bra förälder till mina eventuella barn. Vem ska nu lära mig köra med släpp på bilen? Vem ska nu visa mig hur jag mekar med en bil(trots att du var lite tummen mitt i handen så kunde du lite.)? Du skulle ju vara här nu. Jag vet nog inga ord som kan beskriva hur mycket jag saknar dig. Ibland försöker jag att inte tänka på att du är borta. Men det är inte lätt, för så fort jag ska smsa eller ringa dig så inser jag ganska snart att du är borta och då krossas mitt hjärta. 

Det värsta är att du inte kommer få se mig gifta mig, för det skulle du ju göra. Du kommer inte heller få se mina eventuella framtida barn växa upp och de kommer inte få lära känna för den helt underbara person du faktiskt var. Men jag och min sambo kommer hålla ditt minne levande och berätta för våra eventuella barn om deras dansande, humoristiska, harmoniska morfar. Så att du aldrig blir bortglömd. För att en sådan underbar människa som dig förtjänar att bli ihågkommen. 

Jag bara önskar att du när som helst skulle bara komma förbi på en kopp kaffe med mamma, jag lnskar att jag kunde få krama dig bara en sista gång. Känna din trygghet och hur stolt du var över mig. Men det kommer aldrig hända igen, som jag hoppas ändå. Varför vet jag inte. Kanske för att du är fortfarande så levande för mig. Trots att begravningen har varit, så känns du så levande. Det känns som om du rest bort på en längre semster. Men så är det ju såklart inte heller. Just nu så kan jag inte ens minnas dig och inte heller lyssna på dansbands musik utan att jag fäller tårar och det gör så ont i mig. 

Mamma saknar dig också, tur att hon har eran katt kvar hos henne. Så hon får någon tröst. Tänk vad länge ni var tillsammans, snacka om äkta kärlek. Jag kan se hur mycket mamma saknar dig, det gör vi alla ju och för sig, men mamma har det nog jobbigast just nu. Men jag vet att mamma klarar sig, det kommer ta ett tag, men det gör inget man får ju sakna och vara ledsen så länge man behlver. Visst var det så du sa? Att man fick vara ledsen när det gör ont i själen? 

Pappsen, begravningen den var verkligen din. Tiotusen röda rosor spelades och även där som inga rosor dör. Är du där nu pappsen? Där inga rosor aldrig dör? Sitter du och farmor och äter bullar någonstans där uppe i himmlen? Det vill jag gärna tro. Livet kan bara inte ta slut. Det måste finnas något mer. Som du säkert skrattar åt mig nu, du trodde ju inte på sådant. Men jag hoppas ändå att du lever vidare. 

Pappsen, du kommer alltid vara älskad och för evigt saknad. 
Kram//
Pappas "lilla" flicka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjenare! Nu var det ett tag sedan jag skrev på bloggen. Mycket har hänt. Jag har flyttat till en ny stad, jag och min sambo bor nu i en etta på lite över 30kvm. Men så är det just nu. Självklart så kommer vi att flytta till större så småningom. Men d...

...som ligger mig väldigt ömt i hjärtat. När jag kom ut som lesbisk så var de flesta inte förvånade. Så den processen var inte så svår. Men nu har jag en till hemlighet som jag inte riktigt vet hur jag ska komma ut med, något som kommer förändra alla...

Vad hade jag väntat mig? Att han skulle bli frisk och sig själv igen? Att helt plötsligt skulle ställa sig upp från sängen och krama mig en sista gång. Kanske fann jag lite hopp, kanske trodde jag att min enda pappa skulle bli frisk, men det blev int...

Klockan är runt fyra på morgonen den 15:e April i år, plötsligt vaknar jag av att telefonen ringer. Det är mamma, hon ringer om att min pappa precis har gått bort. Jag vet inte vad jag ska säga utan blir tyst i något som känns som en evighet. Vi lägg...

Hej allihopen! Idag har jag varit och hälsat på pappa min på hospice. För er som inte vet vad hospice är, så ska jag berätta det nu. Hospice är där de obotliga sjuka är i slutet av sin sjukdom. De flesta där är så pass sjuka att de inte kan göra någo...