Det sussar i mina öron,
jag ser suddigt,
hjärtat slår snabbare än vanligt,
knäna känns som spagetti,
jag lider av panikångest.

Jag ser saker från mitt förflutna lika tydligt som jag ser träden utanför som är fulla av snö,
jag hör hur någon försöker prata med mig,
jag hör hur någon försöker lugna mig,
men bilderna,
lukterna,
känslan,
färgerna,
allt är lika tydligt och jag kommer ihåg det som om det vore igår,
jag lider av PTSD.

Jag tycker det är dags nu. NU! Att prata om det som många tycker är tabu, nämligen psykisk ohälsa. Jag hör och ser varje dag om yngre och yngre människor som är sjukskrivna på grund ac psykisk ohälsa. Problemen med det stora hela är att vi aldrig nästan pratar om det. Det har blivit bättre,men det måste bli ännu bättre. Problem försvinner inte för att man inte pratar om dem. Då finns de kvar där och gror inom var och en av oss. Jag själv ska börja gå till läkare för att jag har gått in i väggen å jag upplever mina trauman som jag råkat ut för om och om igen. Men värst är det när jag drömmer om dem. Då vaknar jag med hjärtat som klappar i flera hundra kilometer i timmen. Jag kommer hålla er uppdaterade på min resa, för jag tänker inte vara tyst.

Kram//
Charlie
-Jag är inget tabu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjenare! Nu var det ett tag sedan jag skrev på bloggen. Mycket har hänt. Jag har flyttat till en ny stad, jag och min sambo bor nu i en etta på lite över 30kvm. Men så är det just nu. Självklart så kommer vi att flytta till större så småningom. Men d...

...som ligger mig väldigt ömt i hjärtat. När jag kom ut som lesbisk så var de flesta inte förvånade. Så den processen var inte så svår. Men nu har jag en till hemlighet som jag inte riktigt vet hur jag ska komma ut med, något som kommer förändra alla...

Vad hade jag väntat mig? Att han skulle bli frisk och sig själv igen? Att helt plötsligt skulle ställa sig upp från sängen och krama mig en sista gång. Kanske fann jag lite hopp, kanske trodde jag att min enda pappa skulle bli frisk, men det blev int...

I November i år kom beskedet. Du hade bara ett halvår kvar att leva. Det kändes som om hela min värld rasade samman. En depression som redan låg och väntade på mig bubblade upp och jag blev sjukskriven. Som jag hade sett fram emot sommaren,du och min...

Klockan är runt fyra på morgonen den 15:e April i år, plötsligt vaknar jag av att telefonen ringer. Det är mamma, hon ringer om att min pappa precis har gått bort. Jag vet inte vad jag ska säga utan blir tyst i något som känns som en evighet. Vi lägg...