Du vet sådana där minnen som man förtränger och lägger i en låda som man sedan i tanken skickar iväg till världens ände? Sådana minnen kommer tillbaka med betald retur till mig, nu kommer jag tillexempel ihåg en av mina första minnen från när jag bara var liten flicka.

Jag kommer ihåg hur jag, min syster och hennes dåvarande pojkvän/sambo hade varit hos min syster och min syster skulle lämna mig hos mina föräldrar. Då bodde hon i trapphus så vi var ju tvungna att gå ner för trappan(like no shit!), min syster går framför mig, jag i mitten och hennes dåvarande bakom mig. När vi bara gått ned en trappa så knuffar min systers dåvarande mig nerför resten av trappan, jag var FYRA år!! Jag kunde ha DÖTT, just då. Men som tur var så dog jag inte, jag sitter ju här bredvid min sambo i soffan. 

Jag kommer även ihåg hur jag på högstadiet flirtade med en tjej i min pararellklass, som är bisexuell. Hon var så himla kär i mig och jag var kär i henne. Men eftersom jag är homosexuell och redan utsatt så låtsades jag som ingenting så fort någon såg oss, och om någon såg oss kallade jag henne flatta eller liknande...som jag skämdes för det! Så fort hon och jag satt på en bänk som finns i korridorer på skolor så satt hon i mitt knä och smekte mig över kinden och hon tyckte att jag var så vacker. Efter ett tag så sa vi att det nog var bäst för båda om vi gjorde slut på vänskapen, så att ingen blev något mer sårad. Det var svårt, jag kommer ihåg att jag kunde gråta mig till sömns vissa nätter i säkert en månad innan jag kunde förlåta mig själv, hon hade ju redan förlåtit mig själv, men det hade inte jag. 

Jag minns också mycket mer tydligt ett av försöken som min före detta pojkvän gjorde att våldtag mig. Hur jag vaknade mitt i natten av att han låg över mig och hur hans penis snuddade vid mina bröst. Jag blev så äcklad att jag sa åt honom att stoppa ned ormen i byxorna igen...i flera veckor så försökte jag intala mig själv att han var en bra pojkvän. Men sedan kom slaget i magen(samt mina vänners hjälp att fatta att han inte var bra för mig) så lämnade jag honom sedan. 

Jag minns hur jag även en gång försökte ta mitt liv med mammas och pappas mediciner(antidepressiva). Hur jag sträckte mig efter burken med sömntabletter och lugnade, men hur jag sedan såg min hunud(han gick bort för drygt en månad sen) rakt in i ögonen och insåg att det inte var värt och ställde tillbaka burken igen. 

Det känns för jävligt att dessa minnen nu har blivit tydliga igen, hur allt arbetet med att förtränga dem och skicka dem till världens ände var till ingen nytta alls nästan. Tur att jag snart har en tid hos UMO så att jag kan ta tag i dessa minnen och mina känslor kring min pappas sjukdom(cancer). Ta hand om dig så länge!!

Kram
Charlie

Hej alla bloggare och blogg läsare. Nu har jag återupptagit mitt roman skrivande. 
Det gick som en ström av inspiration genom mig och jag började skriva, det är så när man skriver en roman. Det går väldigt mycket i vågor. Man måste nog även låta sig själv ha skri pauser eller så kallad skrivkramp för att kunna fortsätta sitt arbete. 

Nu har jag nog inte så mycket mer att säga än att ta hand om er alla där ute. 

Kram 
Charlie