Hej hopp! 
Idag är en bra dag, vilket jag inte hade igår. Kanske som ni märkte igår. Men det bli lätt så när man inne i depressioner. Då går humöret upp och ner. 

Läste nyss ett bra inlägg om att avstå alkohol, eller h*ns synsätt på alkohol. Det är både viktigt och bra att har olika perspektiv på just alkohol. Jag tycker jag ser allt yngre konsumenter när det gäller alkohol, men snälla ni under 18...inga problem lös med dricka. Jag dömer dock inte er, det är svårt att vara ung och vara sig själv i det samhället vi bor i. Men varför inte trotsa lite och vara sig själv utan alkohol? Prova, det är värt det! Själv dricker jag ingenting, då jag har bestämt mig för att verkligen omkonvertera till buddhismen i år. Självklart, ibland blir jag sugen på en öl ibland. Men jag står emot det suget, för att jag vill verkligen inte ha det giftet i mig. Visst är det ett gott gift men alla konsekvenser från det får mig att tacka nej till alkohol. Är jag ute på krogen med mina vänner och flickvännen så tar jag alltid ett glas cola eller vattten. För jag vet att jag kan roa mig utan alkohol, tycker nästan synd om de som inte kan ha roligt utan. 

Jag dömer som sagt ingen! 
Vill du dricka, good for you. 
Vill du inte dricka, great for you. 

Jag tror att det mesta vi gör i vårt liv så har vi alltid ett val. Att göra eller inte göra. Sen så ska man inte bli dömd för det man väljer att göra med sitt liv. För man har bara ett liv och det ska levas. 

Kram//Charlie

P.S Hata mig hur mycket du vill, men sådana kommentarer kommer inte att visas på denna bloggen. 

Tjena bloggen! 
Nu är jag här igen och tänkte uppdatera er om läget just nu, well det har ju hänt en del så förbered er på ett långt å ganska mellankoliskt inlägg. 

Jag tänker inte försköna detta inlägg och säga att allt är väl, för det är det sista det är just nu. Hade sökt sjukpenning hos fkassan, men blev tyvärr neka på grund av att jag inte hade tjänat 10700 innan jag sjukskrev mig, Men alla 20 åringar har inte jobbat efter studenten, alla har inte pluggat utan kanske gått in i väggen på grund av arbetslöshet. Sen finns det ju hjälp man kan få socialtjänsten som det så vackert heter, visst det är bra att dem finns och att vi i sverige faktiskt kan få den hjälpen är bra. Det vet jag om, men om man nu helst inte vill ta hjälp av denna kommunala stödorganisationen vad gör man då? Jo, man går till arbetsförmedlingen fast man egentligen inte mår helt hundra. För att annars klarar man sig inte. Eller så får man svälja sin stolthet och gå till soc, för att få hjälp. Så nu är planen att jag och min sambo ska söka via soc och jag söka aktivitetsersättning. Sen får vi se hur det går. 

På Måndag ska vi även säga upp lägenheten här i ljuva norrland för att i slutet av Juni flytta söder ut. Ska bli kul, men ändå väldigt, väldigt sorgligt. I norrland är jag född och här ska jag dö liksom. Men när läget är som det är så känns det som om det är läge att göra det. Klart man kommer sakna sin familj och sina närmsta vänner, men även norrländskan. 

Ännu en nyhet är att pappa min ska på måndag läggas in på hospis(en sista anhalt, inget sjukhus utan mer som ett hem med sköterskor och läkare tills man går bort), det känns väldigt tungt om jag ska vara ärlig, men det känns även bra för honom. Där får han vård dygnet runt och mamma slipper slita sönder sin rygg och sin själ. Det känns inte lika hemskt längre att han har cancer, klart det är jobbigt och tär på mig då jag står pappa så nära. Men det känns inte lika mörkt och hemskt. Men vissa dagar, speciellt när jag hälsar på mamma och pappa det är nog då hemskheten och den där mörka känslan kommer. Det blir som om sjukdomen slår en i ansiktet och skrattar åt en. Det är verkligen som de säger "fuck cancer". Pappa kommer alltid vara med mig, även fast han går bort. Det har varit en grymt jobbig tid, men det känns ändå som att jag och pappa har ingeting osagt eller ogjort. 

Jag har även tagit steget och fått börja att gå till en kurator, efter första mötet med henne så kände jag mig glad i 24 timmar, sedan var allt lika dåligt igen. Men jag har försökt att hålla den lågan uppe så gått det går. Men vad ska man göra när man får panik av att bara åka buss? Eller hela tiden känner sig värdelös för att man inte orkar göra saker som man såg som självklara förut? Jag försöker att tänka när jag ska göra saker jag tycker är jobbiga att det bara sitter i huvudet och inte i kroppen. Men det är inte så lätt alla gånger, när man ser hur alla andra skrattar och tycker det är kul att vara ute bland folk. Jag brukade älska det, att vara social och vara ute bland folk, men sakta ska jag komma tillbaka till det som gjorde mig till mig innan den här förbannade depressionen. Dessutom gör den här depressionen mig mer arg med kortare stubin och jag känner mig irriterad. Men varför äter du inte anti-deppressvia? Därför att jag vill känna, därför att jag inte vill att min kropp sedan ska få en massa abstines-besvär(fick abstinens av att inte använda pencillin efter en veckas användning), därför att jag vill helt enkelt inte. Känner jag känslor som är jobbiga vill jag hantera dem och stoppa ner ännu mer känslor i min ficka. Då kommer det här aldrig ta slut. Jag tror min depression beror på att min pappa är sjuk och att det är en tramuatisk händelse i mitt liv, vilket sedan fick en reaktion på massa andra traumatiska händelser i mitt liv som jag stoppat undan. Då blev det en himla kollision av känslor och dessa kunde jag inte hantera och därför är det som det är. Jag planerar inte heller på att vara sjukskriven i mer än ett år, för jag har ännu en otrolig hög ambitionsnivå och vill jag något så gör jag det. Jag orkar inte vara som jag är nu, det hela tär på mig och min livskraft. 

Jag lämnar er med det här så kan ni döma mig hur mycket ni vill, men guess what? I really don't care. 

Kram/
Charlie