Han levde för dagen, 
han kom som vinden in i mitt liv väldigt bråskande med en viftande svans och de vackraste av bruna ögon.
Men nu har de vackra bruna ögonen försvunnit till en bättre plats.
Där är han också för att stanna.
Helt plötsligt blev allt så orättvisst och tomt.
Jag tyckte att jag såg honom inatt, jag vet att han är borta.
Men jag kunde ändå se honom, det gjorde saknaden lite lättare.
För på något sätt så förstod jag att han alltid kommer finnas där, i mitt hjärta. 

I mitt hjärta kommer jag att bära honom, likt som han burit på mig på något sätt i så pass många år. Nu är det min tur att lyfta upp någon annan med hjälp av min lill-stora hund i mitt hjärta. Så fort jag känner mig bättre än vad jag gör nu så SKA jag försöka börja om med min föreläsning.

Men just nu tänker jag fortsätta kämpa för att få komma till psykolog och bli sjukskriven tills alla symptom på depression har försvnnit. Eller i alla fall tills jag känner att jag kan hantera verkligheten igen. 

Kram
Charlie

Ibland önskar jag att allt var så enkelt som det var när jag var liten. Att bara krypa upp i min mammas famn och gråta, sedan är allt bra igen.

Men så är det inte längre som vuxen. Då är det bara att gråta och sedan bita ihop och låtsas som om allt ät bra. Grejen är den att allt är inte om som det ska, allt blir inte lika bra som det var när man var liten. Det är snarare tvärtom. Man gråter och gråter men det blir som nämnt tidigare inte bättre

Ibland finner jag mig utanför mig själv, ser mig själv som stark och klarar allt, men när jag ser hur jag gråter och hur ont i själen det gör så känner jag som jag gjorde tidigare idag "Jag orkar inte". Det är verkligen tre ord jag inte använder så ofta längre. Men nu idag gjorde jag det. 

Jag har verkligen tur egentligen, jag har min sambo, mina vänner och katterna och min underbara familj. Så har ingenting förändrats men ändå känns det svårt ibland. Jag försöker prata om mina känslor men jag kan inte riktigt sätta ord på dem. Det blir som en enda stor klump med en massa osammanhängade ord som inte alls har någon egentligen någon menning.

FAN! Pappa som är odödlig och inga sjukdomar kommer ju åt honom. Men nu har verkligheten slagit mig hårt i ansiktet. Att det faktiskt kan ske och håller på att ske långsamt framför ögonen på mig. Jag hoppas bara att resan till dödens ängel är ganska lång för pappa min. 

Kram
Charlie

Nu sitter jag här med min bärbara dator i soffan och lyssnar på Nordman. Lite lagomt hungrig och lite lagomt upprörd. Min kära mamma ringde igår och berättade ännu en sorglig sak. Hon berättade att på grund av pappas sjukdom, cancer så kan hon inte ta hand om hunden. En kniv högg in i hjärtat på mig och det var som om hela min värld just då bara föll lite till. Visst, jag förstår att mamma inte kan ta hand om honom nu, när all energi hon har går åt att ta hand om pappa min. Men det högg till ändå. Det ända alternativet är att någon kan ta hand om honom, annars måste mamma avliva honom hos vetrinären. Så jag håller alla tummar och tår jag har att han får ett hem där han blir omhändertagen ordentligt. Jag vill inte att han ska fara till himlen.

Det är en hund jag vuxit upp med och han har räddat livet på mig flera gånger, då jag gråtit på nätterna har han smugit upp bredvid mig och pussat mig på kinden. Så snäll och så go har han varit sen han var en liten valp. Men får han ett annat hem så kan jag i alla fall hälsa på honom. 

I tio år har han varit där, 
i tio år har han varit en av personerna som betytt mest för mig, 
jag håller tummarna för att det här ska lösa sig, 
allt jag kan, 
allt jag vill är att han ska må bra, 
i tio år har vi gått promenader, 
i tio år har jag lagt min näsa i hans päls och känt trygghet, 
i tio år har jag gjort vad jag kunnat för honom, 
i tio långa år har han haft mitt hjärta bredvid honom. 

Det är mammas hund, 
men han betyder ändå så sjukt mycket för mig. Hade jag trott på Gud hade jag bett till honom, men nu gör jag inte det. Men om du läser det här är kristen eller har någon religion som innefattar bön, ni kan väl be att han får ett hem så fort som möjligt? 

Annars har jag det ganska bra. Jag har badat min och min sambos katter...hmmm...de tyckte inte direkt att det var någon bra idé. Hanen var hyfsat lugn. Men honan..hua vad hon tyckte att matte var elak. Men nu är vi vänner igen. Tur det. :) Så livet fortsätter ju trots allt, men ibland så känns det extra jobbigt. Men, men the show must go on som man säger. 

Men snälla "Say a prayer" för min mammas hund. 

Kram
Charlie

Gott nytt år på er alla bloggläsare och alla andra bloggare! :)

Jag hoppas att alla har haft en bra nyårsfest. Här har det varit blandade känslor. Men det blir väl lätt blandade känslor när alkohol och dolda känslor blandar en härlig känslogrogg. Men nu har vi gått vidare från det. Mycket nya intryck och uttryck.

Nu efter nyår så ska jag verkligen omkonventera till min nya religion och sluta dricka alkohol helt och hållet. För det tillhör religionen "Buddhism". Inga droger eller alkohol och så ska jag och sambon börja träna på gym för att ta hand om våra kroppar. Man måste ta hand om både kropp och själ. Själen ska genomgå terapi och sjukskriva mig. Det har jag nämnt tidigare, men det är bra med repetition.

Gott nytt år på er och god fortsättning! :)
//Charlie