Han levde för dagen, 
han kom som vinden in i mitt liv väldigt bråskande med en viftande svans och de vackraste av bruna ögon.
Men nu har de vackra bruna ögonen försvunnit till en bättre plats.
Där är han också för att stanna.
Helt plötsligt blev allt så orättvisst och tomt.
Jag tyckte att jag såg honom inatt, jag vet att han är borta.
Men jag kunde ändå se honom, det gjorde saknaden lite lättare.
För på något sätt så förstod jag att han alltid kommer finnas där, i mitt hjärta. 

I mitt hjärta kommer jag att bära honom, likt som han burit på mig på något sätt i så pass många år. Nu är det min tur att lyfta upp någon annan med hjälp av min lill-stora hund i mitt hjärta. Så fort jag känner mig bättre än vad jag gör nu så SKA jag försöka börja om med min föreläsning.

Men just nu tänker jag fortsätta kämpa för att få komma till psykolog och bli sjukskriven tills alla symptom på depression har försvnnit. Eller i alla fall tills jag känner att jag kan hantera verkligheten igen. 

Kram
Charlie

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjenare! Nu var det ett tag sedan jag skrev på bloggen. Mycket har hänt. Jag har flyttat till en ny stad, jag och min sambo bor nu i en etta på lite över 30kvm. Men så är det just nu. Självklart så kommer vi att flytta till större så småningom. Men d...

...som ligger mig väldigt ömt i hjärtat. När jag kom ut som lesbisk så var de flesta inte förvånade. Så den processen var inte så svår. Men nu har jag en till hemlighet som jag inte riktigt vet hur jag ska komma ut med, något som kommer förändra alla...

Vad hade jag väntat mig? Att han skulle bli frisk och sig själv igen? Att helt plötsligt skulle ställa sig upp från sängen och krama mig en sista gång. Kanske fann jag lite hopp, kanske trodde jag att min enda pappa skulle bli frisk, men det blev int...

I November i år kom beskedet. Du hade bara ett halvår kvar att leva. Det kändes som om hela min värld rasade samman. En depression som redan låg och väntade på mig bubblade upp och jag blev sjukskriven. Som jag hade sett fram emot sommaren,du och min...

Klockan är runt fyra på morgonen den 15:e April i år, plötsligt vaknar jag av att telefonen ringer. Det är mamma, hon ringer om att min pappa precis har gått bort. Jag vet inte vad jag ska säga utan blir tyst i något som känns som en evighet. Vi lägg...