Vad hade jag väntat mig? Att han skulle bli frisk och sig själv igen? Att helt plötsligt skulle ställa sig upp från sängen och krama mig en sista gång. Kanske fann jag lite hopp, kanske trodde jag att min enda pappa skulle bli frisk, men det blev inte så. Min pappa blev en ängel. En ängel som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Nu står jag här, mitt i livet och ska snart flytta tvärsöver landet, till en helt annan stad. Jag kunde inte vara mer vilsen, de flesta har nog blivit trött på mitt konstanta gråtande, snörvlande och saknade attityd. Men vad kan jag göra när en av mina favorit personer inte finns längre? Ska jag låtsas som att allt är bra? Ska jag bara fälla tårar när ingen ser eller hör? Är inte det den värsta typen av sörjande? Att göra det ensam, nej det vill jag inte. Jag vill dela med mig av det som händer i min lilla söndertrasade värld. Visst vet jag att smärtan kommer att gå över, men just nu känns det ändlöst och oändligt.

Då kanske ni förstår varför jag snörvlar, gråter och har saknade attityd. Ni som inte förstår, er orkar jag inte ens tänka på då jag vet att hur mycket jag än skriver kommer ni aldrig att förstå. Till er som på era axlar ryker och tycker jag är löjlig, försök att tänk er att någon som funnits vid din sida sen du föddes plötsligt inte finns där längre, först förnekar man det. Man vill inte inse fakta, sedan blir man arg inte på personen i sig utan på själva situationen, sedan gråter man, sedan sitter smärtan kvar men man har kunnat gå vidare. Jag är inne i en period då jag gråter, skriker, fräser och allmänt sörjer min pappa. Men jag vet att det är tillåtet. Ni som rycker på era axlar och fortfarande inte förstår, jag tycker synd om er. Då kan ni inte ha älskat en person så innerligt mkt att ni skulle ha kunnat gjort vad som helst för denne. 

Jag såg den starkaste människan jag kände tyna bort till ingenting, jag såg all fördervelse cancern skapade, jag såg hur sakta det gick i bÖrjan och hur allt sedan rasade, jag var på begravningen som kändes surrealistisk på något vis, jag har aldrig tagit farväl av min älskade pappa, jag har sagt att vi ses. 

Kram//

Jill

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjenare! Nu var det ett tag sedan jag skrev på bloggen. Mycket har hänt. Jag har flyttat till en ny stad, jag och min sambo bor nu i en etta på lite över 30kvm. Men så är det just nu. Självklart så kommer vi att flytta till större så småningom. Men d...

...som ligger mig väldigt ömt i hjärtat. När jag kom ut som lesbisk så var de flesta inte förvånade. Så den processen var inte så svår. Men nu har jag en till hemlighet som jag inte riktigt vet hur jag ska komma ut med, något som kommer förändra alla...

I November i år kom beskedet. Du hade bara ett halvår kvar att leva. Det kändes som om hela min värld rasade samman. En depression som redan låg och väntade på mig bubblade upp och jag blev sjukskriven. Som jag hade sett fram emot sommaren,du och min...

Klockan är runt fyra på morgonen den 15:e April i år, plötsligt vaknar jag av att telefonen ringer. Det är mamma, hon ringer om att min pappa precis har gått bort. Jag vet inte vad jag ska säga utan blir tyst i något som känns som en evighet. Vi lägg...

Hej allihopen! Idag har jag varit och hälsat på pappa min på hospice. För er som inte vet vad hospice är, så ska jag berätta det nu. Hospice är där de obotliga sjuka är i slutet av sin sjukdom. De flesta där är så pass sjuka att de inte kan göra någo...