I November i år kom beskedet. Du hade bara ett halvår kvar att leva. Det kändes som om hela min värld rasade samman. En depression som redan låg och väntade på mig bubblade upp och jag blev sjukskriven. 

Som jag hade sett fram emot sommaren,du och min sambo skulle ju lära känna varandra mer, kanske ta en öl i skuggan. Men istället blev det en helt annan utgång än den jag önskat. Du började tyna bort och för var dag som gick blev du bara svagare och svagare. Det var inte rättvist, du skulle ju lära mig köra bil och lära mig hur jag skulle vara en bra förälder till mina eventuella barn. Vem ska nu lära mig köra med släpp på bilen? Vem ska nu visa mig hur jag mekar med en bil(trots att du var lite tummen mitt i handen så kunde du lite.)? Du skulle ju vara här nu. Jag vet nog inga ord som kan beskriva hur mycket jag saknar dig. Ibland försöker jag att inte tänka på att du är borta. Men det är inte lätt, för så fort jag ska smsa eller ringa dig så inser jag ganska snart att du är borta och då krossas mitt hjärta. 

Det värsta är att du inte kommer få se mig gifta mig, för det skulle du ju göra. Du kommer inte heller få se mina eventuella framtida barn växa upp och de kommer inte få lära känna för den helt underbara person du faktiskt var. Men jag och min sambo kommer hålla ditt minne levande och berätta för våra eventuella barn om deras dansande, humoristiska, harmoniska morfar. Så att du aldrig blir bortglömd. För att en sådan underbar människa som dig förtjänar att bli ihågkommen. 

Jag bara önskar att du när som helst skulle bara komma förbi på en kopp kaffe med mamma, jag lnskar att jag kunde få krama dig bara en sista gång. Känna din trygghet och hur stolt du var över mig. Men det kommer aldrig hända igen, som jag hoppas ändå. Varför vet jag inte. Kanske för att du är fortfarande så levande för mig. Trots att begravningen har varit, så känns du så levande. Det känns som om du rest bort på en längre semster. Men så är det ju såklart inte heller. Just nu så kan jag inte ens minnas dig och inte heller lyssna på dansbands musik utan att jag fäller tårar och det gör så ont i mig. 

Mamma saknar dig också, tur att hon har eran katt kvar hos henne. Så hon får någon tröst. Tänk vad länge ni var tillsammans, snacka om äkta kärlek. Jag kan se hur mycket mamma saknar dig, det gör vi alla ju och för sig, men mamma har det nog jobbigast just nu. Men jag vet att mamma klarar sig, det kommer ta ett tag, men det gör inget man får ju sakna och vara ledsen så länge man behlver. Visst var det så du sa? Att man fick vara ledsen när det gör ont i själen? 

Pappsen, begravningen den var verkligen din. Tiotusen röda rosor spelades och även där som inga rosor dör. Är du där nu pappsen? Där inga rosor aldrig dör? Sitter du och farmor och äter bullar någonstans där uppe i himmlen? Det vill jag gärna tro. Livet kan bara inte ta slut. Det måste finnas något mer. Som du säkert skrattar åt mig nu, du trodde ju inte på sådant. Men jag hoppas ändå att du lever vidare. 

Pappsen, du kommer alltid vara älskad och för evigt saknad. 
Kram//
Pappas "lilla" flicka.

Klockan är runt fyra på morgonen den 15:e April i år, plötsligt vaknar jag av att telefonen ringer. Det är mamma, hon ringer om att min pappa precis har gått bort. Jag vet inte vad jag ska säga utan blir tyst i något som känns som en evighet. Vi lägger på efter säkert en minut. Min sambo håller om mig medans tårarna rinner ner som brännande floder längs mina kinder. Det gör ont, det skär i mig att någon som betytt så mycket för mig är borta.

Jag visste att den dagen skulle komma, men man blir så klart ledsen. Fast ledsen är en lätt underkastelse av vad jag kände och känner. Det är som en blandning av alla känslor, fast mest ledsen och arg blir man när något sådant här händer. Min pappa var verkligen inte bara min pappa, han var min mentor, min bästa vän och min hjälte. Han hade lovat att hur gammal och skruttig han än var så skulle han lämna över mig när jag väl gifte mig, han skulle lära mig att köra bil.

Men allt det försvann och det gjorde mig arg, det gör mig fortfarande arg, men dock är det viktigt att poängtera att jag inte är arg på pappa, utan på den förbannade cancern. Den ställde till det så himla mycket. Bara den senaste veckan har jag tänkt ringa pappa och prata, bara prata som vi brukade göra, men det förstörde även döden och cancern för mig. Jag har tur att jag hann tala om för pappa hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag älskade honom. Hade jag inte gjort det så hade jag mått betydligt mycket sämre. 

Som rubriken säger så är det här ett inlägg till minne av pappa. Det ska det bli också. 

Min pappa var den som skjutsade när jag skulle till discon som liten, 
Min pappa var den som skjutsade när jag skulle till kompisar och på vägen pratade vi,
Min pappa var den som höll min hand när vi gick på stan när jag var liten, 
Min pappa var den som tog tag i mina lärare när mina klasskamrater inte var snälla med mig, 
Min pappa var den som aldrig dömde mig för det jag gjorde hur tokiga mina idéer än var, 
Min pappa var den som drog upp mig när jag föll in i ett mörker, 
Min pappa var den som alltid lyssnade, 
Min pappa var den som kom direkt om det hade hänt någonting, 
Min pappa var den som var lycklig bara jag var lycklig, 
Min pappa var den som stöttade mig när jag kom ut som lesbisk, 
Min pappa var den som välkommnade min sambo in i familjen, 
Min pappa var den som hjälpte till i lägenheten, 
Min pappa var den som kom till mig och berättade att han bara hade ett halvår kvar att leva, 
Min pappa var den som dog med hela familjen runt sig, 
Min pappa var den bästa pappan på denna jord, 
Min pappa kommer alltid att vara älskad och för evigt saknad. 

Min mamma, som tog hand om min pappa under hela hans sjukdomstid är bevis på att äkta kärlek mellan två människor verkligen finns på riktigt, Jag känner verkligen ingen annan som är så stark som min egen mamma, jag ser verkligen upp till henne jättemycket. Hon har fostrat mig och mina tre äldre systrar, hon har varit med och format den människan jag faktiskt är idag. Min mamma är verkligen ett bevis på att kärlek kan flytta berg. Mamma, om du läser detta, lita på mig när jag säger att du betyder så mycket för mig och jag älskar dig mer än vad jag kan uttrycka i ord. Du är verkligen ett bevis på vad äkta kärlek innebär, och vad innebörden av orden "Tills döden skiljer oss" verkligen betyder. 

Min pappa föddes den 8/4 1952 och somnade stillsamt in 15/4 2015. 
Tack pappa för att du alltid fanns där och älskade mig för den jag är! 
Vi ses i Nagijala. 

Kram// Jill