Ibland önskar jag att allt var så enkelt som det var när jag var liten. Att bara krypa upp i min mammas famn och gråta, sedan är allt bra igen.

Men så är det inte längre som vuxen. Då är det bara att gråta och sedan bita ihop och låtsas som om allt ät bra. Grejen är den att allt är inte om som det ska, allt blir inte lika bra som det var när man var liten. Det är snarare tvärtom. Man gråter och gråter men det blir som nämnt tidigare inte bättre

Ibland finner jag mig utanför mig själv, ser mig själv som stark och klarar allt, men när jag ser hur jag gråter och hur ont i själen det gör så känner jag som jag gjorde tidigare idag "Jag orkar inte". Det är verkligen tre ord jag inte använder så ofta längre. Men nu idag gjorde jag det. 

Jag har verkligen tur egentligen, jag har min sambo, mina vänner och katterna och min underbara familj. Så har ingenting förändrats men ändå känns det svårt ibland. Jag försöker prata om mina känslor men jag kan inte riktigt sätta ord på dem. Det blir som en enda stor klump med en massa osammanhängade ord som inte alls har någon egentligen någon menning.

FAN! Pappa som är odödlig och inga sjukdomar kommer ju åt honom. Men nu har verkligheten slagit mig hårt i ansiktet. Att det faktiskt kan ske och håller på att ske långsamt framför ögonen på mig. Jag hoppas bara att resan till dödens ängel är ganska lång för pappa min. 

Kram
Charlie

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjenare! Nu var det ett tag sedan jag skrev på bloggen. Mycket har hänt. Jag har flyttat till en ny stad, jag och min sambo bor nu i en etta på lite över 30kvm. Men så är det just nu. Självklart så kommer vi att flytta till större så småningom. Men d...

...som ligger mig väldigt ömt i hjärtat. När jag kom ut som lesbisk så var de flesta inte förvånade. Så den processen var inte så svår. Men nu har jag en till hemlighet som jag inte riktigt vet hur jag ska komma ut med, något som kommer förändra alla...

Vad hade jag väntat mig? Att han skulle bli frisk och sig själv igen? Att helt plötsligt skulle ställa sig upp från sängen och krama mig en sista gång. Kanske fann jag lite hopp, kanske trodde jag att min enda pappa skulle bli frisk, men det blev int...

I November i år kom beskedet. Du hade bara ett halvår kvar att leva. Det kändes som om hela min värld rasade samman. En depression som redan låg och väntade på mig bubblade upp och jag blev sjukskriven. Som jag hade sett fram emot sommaren,du och min...

Klockan är runt fyra på morgonen den 15:e April i år, plötsligt vaknar jag av att telefonen ringer. Det är mamma, hon ringer om att min pappa precis har gått bort. Jag vet inte vad jag ska säga utan blir tyst i något som känns som en evighet. Vi lägg...