Tjenare! 

Nu var det ett tag sedan jag skrev på bloggen. Mycket har hänt. 

Jag har flyttat till en ny stad, jag och min sambo bor nu i en etta på lite över 30kvm. Men så är det just nu. Självklart så kommer vi att flytta till större så småningom. Men det får bli när båda har fast jobb och vi verkligen kan flytta till större. 

Våra katter fyllde precis två år, så det betyder att om några veckor så firar jag och min sambo att vi ha varit ihop i två år. UNDERBART! 

Jag har även kommit in på (GU) göteborgsuniversitet. Så när jag inte pluggar sedan så kommer jag uppdatera er här och jag har även en youtubekanal, som jag försöker vara så aktiv på som jag kan. 

Hoppas ni där ute har det bra. 

Kram

...som ligger mig väldigt ömt i hjärtat. 
När jag kom ut som lesbisk så var de flesta inte förvånade. Så den processen var inte så svår.

Men nu har jag en till hemlighet som jag inte riktigt vet hur jag ska komma ut med, något som kommer förändra allas sätt att se på mig och vem jag är. Men personen jag är innerst inne kommer inte ändras någonting. Jag kommer inte skriva här som det allra första alternativet, men jag kommer hålla er uppdaterade om hur det går. För den här resan kommer vara svår för både mig och min familj. Egentligen vill jag inte säga något till någon. Men detta är något som jag måste komma med. Skapa diskussion och prata om, för det är något som är så pass känsligt. 

Jag vill egentligen inte säga något till min mamma...men det är ett måste och det vet jag. 

Kram

Vad hade jag väntat mig? Att han skulle bli frisk och sig själv igen? Att helt plötsligt skulle ställa sig upp från sängen och krama mig en sista gång. Kanske fann jag lite hopp, kanske trodde jag att min enda pappa skulle bli frisk, men det blev inte så. Min pappa blev en ängel. En ängel som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Nu står jag här, mitt i livet och ska snart flytta tvärsöver landet, till en helt annan stad. Jag kunde inte vara mer vilsen, de flesta har nog blivit trött på mitt konstanta gråtande, snörvlande och saknade attityd. Men vad kan jag göra när en av mina favorit personer inte finns längre? Ska jag låtsas som att allt är bra? Ska jag bara fälla tårar när ingen ser eller hör? Är inte det den värsta typen av sörjande? Att göra det ensam, nej det vill jag inte. Jag vill dela med mig av det som händer i min lilla söndertrasade värld. Visst vet jag att smärtan kommer att gå över, men just nu känns det ändlöst och oändligt.

Då kanske ni förstår varför jag snörvlar, gråter och har saknade attityd. Ni som inte förstår, er orkar jag inte ens tänka på då jag vet att hur mycket jag än skriver kommer ni aldrig att förstå. Till er som på era axlar ryker och tycker jag är löjlig, försök att tänk er att någon som funnits vid din sida sen du föddes plötsligt inte finns där längre, först förnekar man det. Man vill inte inse fakta, sedan blir man arg inte på personen i sig utan på själva situationen, sedan gråter man, sedan sitter smärtan kvar men man har kunnat gå vidare. Jag är inne i en period då jag gråter, skriker, fräser och allmänt sörjer min pappa. Men jag vet att det är tillåtet. Ni som rycker på era axlar och fortfarande inte förstår, jag tycker synd om er. Då kan ni inte ha älskat en person så innerligt mkt att ni skulle ha kunnat gjort vad som helst för denne. 

Jag såg den starkaste människan jag kände tyna bort till ingenting, jag såg all fördervelse cancern skapade, jag såg hur sakta det gick i bÖrjan och hur allt sedan rasade, jag var på begravningen som kändes surrealistisk på något vis, jag har aldrig tagit farväl av min älskade pappa, jag har sagt att vi ses. 

Kram//

Jill

I November i år kom beskedet. Du hade bara ett halvår kvar att leva. Det kändes som om hela min värld rasade samman. En depression som redan låg och väntade på mig bubblade upp och jag blev sjukskriven. 

Som jag hade sett fram emot sommaren,du och min sambo skulle ju lära känna varandra mer, kanske ta en öl i skuggan. Men istället blev det en helt annan utgång än den jag önskat. Du började tyna bort och för var dag som gick blev du bara svagare och svagare. Det var inte rättvist, du skulle ju lära mig köra bil och lära mig hur jag skulle vara en bra förälder till mina eventuella barn. Vem ska nu lära mig köra med släpp på bilen? Vem ska nu visa mig hur jag mekar med en bil(trots att du var lite tummen mitt i handen så kunde du lite.)? Du skulle ju vara här nu. Jag vet nog inga ord som kan beskriva hur mycket jag saknar dig. Ibland försöker jag att inte tänka på att du är borta. Men det är inte lätt, för så fort jag ska smsa eller ringa dig så inser jag ganska snart att du är borta och då krossas mitt hjärta. 

Det värsta är att du inte kommer få se mig gifta mig, för det skulle du ju göra. Du kommer inte heller få se mina eventuella framtida barn växa upp och de kommer inte få lära känna för den helt underbara person du faktiskt var. Men jag och min sambo kommer hålla ditt minne levande och berätta för våra eventuella barn om deras dansande, humoristiska, harmoniska morfar. Så att du aldrig blir bortglömd. För att en sådan underbar människa som dig förtjänar att bli ihågkommen. 

Jag bara önskar att du när som helst skulle bara komma förbi på en kopp kaffe med mamma, jag lnskar att jag kunde få krama dig bara en sista gång. Känna din trygghet och hur stolt du var över mig. Men det kommer aldrig hända igen, som jag hoppas ändå. Varför vet jag inte. Kanske för att du är fortfarande så levande för mig. Trots att begravningen har varit, så känns du så levande. Det känns som om du rest bort på en längre semster. Men så är det ju såklart inte heller. Just nu så kan jag inte ens minnas dig och inte heller lyssna på dansbands musik utan att jag fäller tårar och det gör så ont i mig. 

Mamma saknar dig också, tur att hon har eran katt kvar hos henne. Så hon får någon tröst. Tänk vad länge ni var tillsammans, snacka om äkta kärlek. Jag kan se hur mycket mamma saknar dig, det gör vi alla ju och för sig, men mamma har det nog jobbigast just nu. Men jag vet att mamma klarar sig, det kommer ta ett tag, men det gör inget man får ju sakna och vara ledsen så länge man behlver. Visst var det så du sa? Att man fick vara ledsen när det gör ont i själen? 

Pappsen, begravningen den var verkligen din. Tiotusen röda rosor spelades och även där som inga rosor dör. Är du där nu pappsen? Där inga rosor aldrig dör? Sitter du och farmor och äter bullar någonstans där uppe i himmlen? Det vill jag gärna tro. Livet kan bara inte ta slut. Det måste finnas något mer. Som du säkert skrattar åt mig nu, du trodde ju inte på sådant. Men jag hoppas ändå att du lever vidare. 

Pappsen, du kommer alltid vara älskad och för evigt saknad. 
Kram//
Pappas "lilla" flicka.

Klockan är runt fyra på morgonen den 15:e April i år, plötsligt vaknar jag av att telefonen ringer. Det är mamma, hon ringer om att min pappa precis har gått bort. Jag vet inte vad jag ska säga utan blir tyst i något som känns som en evighet. Vi lägger på efter säkert en minut. Min sambo håller om mig medans tårarna rinner ner som brännande floder längs mina kinder. Det gör ont, det skär i mig att någon som betytt så mycket för mig är borta.

Jag visste att den dagen skulle komma, men man blir så klart ledsen. Fast ledsen är en lätt underkastelse av vad jag kände och känner. Det är som en blandning av alla känslor, fast mest ledsen och arg blir man när något sådant här händer. Min pappa var verkligen inte bara min pappa, han var min mentor, min bästa vän och min hjälte. Han hade lovat att hur gammal och skruttig han än var så skulle han lämna över mig när jag väl gifte mig, han skulle lära mig att köra bil.

Men allt det försvann och det gjorde mig arg, det gör mig fortfarande arg, men dock är det viktigt att poängtera att jag inte är arg på pappa, utan på den förbannade cancern. Den ställde till det så himla mycket. Bara den senaste veckan har jag tänkt ringa pappa och prata, bara prata som vi brukade göra, men det förstörde även döden och cancern för mig. Jag har tur att jag hann tala om för pappa hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag älskade honom. Hade jag inte gjort det så hade jag mått betydligt mycket sämre. 

Som rubriken säger så är det här ett inlägg till minne av pappa. Det ska det bli också. 

Min pappa var den som skjutsade när jag skulle till discon som liten, 
Min pappa var den som skjutsade när jag skulle till kompisar och på vägen pratade vi,
Min pappa var den som höll min hand när vi gick på stan när jag var liten, 
Min pappa var den som tog tag i mina lärare när mina klasskamrater inte var snälla med mig, 
Min pappa var den som aldrig dömde mig för det jag gjorde hur tokiga mina idéer än var, 
Min pappa var den som drog upp mig när jag föll in i ett mörker, 
Min pappa var den som alltid lyssnade, 
Min pappa var den som kom direkt om det hade hänt någonting, 
Min pappa var den som var lycklig bara jag var lycklig, 
Min pappa var den som stöttade mig när jag kom ut som lesbisk, 
Min pappa var den som välkommnade min sambo in i familjen, 
Min pappa var den som hjälpte till i lägenheten, 
Min pappa var den som kom till mig och berättade att han bara hade ett halvår kvar att leva, 
Min pappa var den som dog med hela familjen runt sig, 
Min pappa var den bästa pappan på denna jord, 
Min pappa kommer alltid att vara älskad och för evigt saknad. 

Min mamma, som tog hand om min pappa under hela hans sjukdomstid är bevis på att äkta kärlek mellan två människor verkligen finns på riktigt, Jag känner verkligen ingen annan som är så stark som min egen mamma, jag ser verkligen upp till henne jättemycket. Hon har fostrat mig och mina tre äldre systrar, hon har varit med och format den människan jag faktiskt är idag. Min mamma är verkligen ett bevis på att kärlek kan flytta berg. Mamma, om du läser detta, lita på mig när jag säger att du betyder så mycket för mig och jag älskar dig mer än vad jag kan uttrycka i ord. Du är verkligen ett bevis på vad äkta kärlek innebär, och vad innebörden av orden "Tills döden skiljer oss" verkligen betyder. 

Min pappa föddes den 8/4 1952 och somnade stillsamt in 15/4 2015. 
Tack pappa för att du alltid fanns där och älskade mig för den jag är! 
Vi ses i Nagijala. 

Kram// Jill 

Hej allihopen! 
Idag har jag varit och hälsat på pappa min på hospice. För er som inte vet vad hospice är, så ska jag berätta det nu. Hospice är där de obotliga sjuka är i slutet av sin sjukdom. De flesta där är så pass sjuka att de inte kan göra någonting själva längre. Min pappa är en av dem. Han är en av dem som inte klarar av att göra någonting själv, han kan knappt prata längre, han börjar dessutom att tappa minnet. Jag önskar av hela mitt hjärta att denna processen inte håller sig så länge. Så han får somna in och denna sjukdom försvinna. Cancer, det är något som jag inte ens önskar min värsta fiende. Den äter upp ens livskraft och när du väl lämnar detta livet för nagiljala så står din släkt kvar på jorden och sörjer. För du dog egentligen för ung. Så F*** cancer! 

Det är cirka nio dagar tills jag fyller 21, men det känns just nu oviktigt. För jag vet inte om min pappa kommer leva då eller inte. Det känns även oviktigt för att det är liksom ett år närmare döden. Sen finns det ingenting att fira heller. 

Kram 
Charlie

Hej hopp! 
Idag är en bra dag, vilket jag inte hade igår. Kanske som ni märkte igår. Men det bli lätt så när man inne i depressioner. Då går humöret upp och ner. 

Läste nyss ett bra inlägg om att avstå alkohol, eller h*ns synsätt på alkohol. Det är både viktigt och bra att har olika perspektiv på just alkohol. Jag tycker jag ser allt yngre konsumenter när det gäller alkohol, men snälla ni under 18...inga problem lös med dricka. Jag dömer dock inte er, det är svårt att vara ung och vara sig själv i det samhället vi bor i. Men varför inte trotsa lite och vara sig själv utan alkohol? Prova, det är värt det! Själv dricker jag ingenting, då jag har bestämt mig för att verkligen omkonvertera till buddhismen i år. Självklart, ibland blir jag sugen på en öl ibland. Men jag står emot det suget, för att jag vill verkligen inte ha det giftet i mig. Visst är det ett gott gift men alla konsekvenser från det får mig att tacka nej till alkohol. Är jag ute på krogen med mina vänner och flickvännen så tar jag alltid ett glas cola eller vattten. För jag vet att jag kan roa mig utan alkohol, tycker nästan synd om de som inte kan ha roligt utan. 

Jag dömer som sagt ingen! 
Vill du dricka, good for you. 
Vill du inte dricka, great for you. 

Jag tror att det mesta vi gör i vårt liv så har vi alltid ett val. Att göra eller inte göra. Sen så ska man inte bli dömd för det man väljer att göra med sitt liv. För man har bara ett liv och det ska levas. 

Kram//Charlie

P.S Hata mig hur mycket du vill, men sådana kommentarer kommer inte att visas på denna bloggen. 

Tjena bloggen! 
Nu är jag här igen och tänkte uppdatera er om läget just nu, well det har ju hänt en del så förbered er på ett långt å ganska mellankoliskt inlägg. 

Jag tänker inte försköna detta inlägg och säga att allt är väl, för det är det sista det är just nu. Hade sökt sjukpenning hos fkassan, men blev tyvärr neka på grund av att jag inte hade tjänat 10700 innan jag sjukskrev mig, Men alla 20 åringar har inte jobbat efter studenten, alla har inte pluggat utan kanske gått in i väggen på grund av arbetslöshet. Sen finns det ju hjälp man kan få socialtjänsten som det så vackert heter, visst det är bra att dem finns och att vi i sverige faktiskt kan få den hjälpen är bra. Det vet jag om, men om man nu helst inte vill ta hjälp av denna kommunala stödorganisationen vad gör man då? Jo, man går till arbetsförmedlingen fast man egentligen inte mår helt hundra. För att annars klarar man sig inte. Eller så får man svälja sin stolthet och gå till soc, för att få hjälp. Så nu är planen att jag och min sambo ska söka via soc och jag söka aktivitetsersättning. Sen får vi se hur det går. 

På Måndag ska vi även säga upp lägenheten här i ljuva norrland för att i slutet av Juni flytta söder ut. Ska bli kul, men ändå väldigt, väldigt sorgligt. I norrland är jag född och här ska jag dö liksom. Men när läget är som det är så känns det som om det är läge att göra det. Klart man kommer sakna sin familj och sina närmsta vänner, men även norrländskan. 

Ännu en nyhet är att pappa min ska på måndag läggas in på hospis(en sista anhalt, inget sjukhus utan mer som ett hem med sköterskor och läkare tills man går bort), det känns väldigt tungt om jag ska vara ärlig, men det känns även bra för honom. Där får han vård dygnet runt och mamma slipper slita sönder sin rygg och sin själ. Det känns inte lika hemskt längre att han har cancer, klart det är jobbigt och tär på mig då jag står pappa så nära. Men det känns inte lika mörkt och hemskt. Men vissa dagar, speciellt när jag hälsar på mamma och pappa det är nog då hemskheten och den där mörka känslan kommer. Det blir som om sjukdomen slår en i ansiktet och skrattar åt en. Det är verkligen som de säger "fuck cancer". Pappa kommer alltid vara med mig, även fast han går bort. Det har varit en grymt jobbig tid, men det känns ändå som att jag och pappa har ingeting osagt eller ogjort. 

Jag har även tagit steget och fått börja att gå till en kurator, efter första mötet med henne så kände jag mig glad i 24 timmar, sedan var allt lika dåligt igen. Men jag har försökt att hålla den lågan uppe så gått det går. Men vad ska man göra när man får panik av att bara åka buss? Eller hela tiden känner sig värdelös för att man inte orkar göra saker som man såg som självklara förut? Jag försöker att tänka när jag ska göra saker jag tycker är jobbiga att det bara sitter i huvudet och inte i kroppen. Men det är inte så lätt alla gånger, när man ser hur alla andra skrattar och tycker det är kul att vara ute bland folk. Jag brukade älska det, att vara social och vara ute bland folk, men sakta ska jag komma tillbaka till det som gjorde mig till mig innan den här förbannade depressionen. Dessutom gör den här depressionen mig mer arg med kortare stubin och jag känner mig irriterad. Men varför äter du inte anti-deppressvia? Därför att jag vill känna, därför att jag inte vill att min kropp sedan ska få en massa abstines-besvär(fick abstinens av att inte använda pencillin efter en veckas användning), därför att jag vill helt enkelt inte. Känner jag känslor som är jobbiga vill jag hantera dem och stoppa ner ännu mer känslor i min ficka. Då kommer det här aldrig ta slut. Jag tror min depression beror på att min pappa är sjuk och att det är en tramuatisk händelse i mitt liv, vilket sedan fick en reaktion på massa andra traumatiska händelser i mitt liv som jag stoppat undan. Då blev det en himla kollision av känslor och dessa kunde jag inte hantera och därför är det som det är. Jag planerar inte heller på att vara sjukskriven i mer än ett år, för jag har ännu en otrolig hög ambitionsnivå och vill jag något så gör jag det. Jag orkar inte vara som jag är nu, det hela tär på mig och min livskraft. 

Jag lämnar er med det här så kan ni döma mig hur mycket ni vill, men guess what? I really don't care. 

Kram/
Charlie