Du vet sådana där minnen som man förtränger och lägger i en låda som man sedan i tanken skickar iväg till världens ände? Sådana minnen kommer tillbaka med betald retur till mig, nu kommer jag tillexempel ihåg en av mina första minnen från när jag bara var liten flicka.

Jag kommer ihåg hur jag, min syster och hennes dåvarande pojkvän/sambo hade varit hos min syster och min syster skulle lämna mig hos mina föräldrar. Då bodde hon i trapphus så vi var ju tvungna att gå ner för trappan(like no shit!), min syster går framför mig, jag i mitten och hennes dåvarande bakom mig. När vi bara gått ned en trappa så knuffar min systers dåvarande mig nerför resten av trappan, jag var FYRA år!! Jag kunde ha DÖTT, just då. Men som tur var så dog jag inte, jag sitter ju här bredvid min sambo i soffan. 

Jag kommer även ihåg hur jag på högstadiet flirtade med en tjej i min pararellklass, som är bisexuell. Hon var så himla kär i mig och jag var kär i henne. Men eftersom jag är homosexuell och redan utsatt så låtsades jag som ingenting så fort någon såg oss, och om någon såg oss kallade jag henne flatta eller liknande...som jag skämdes för det! Så fort hon och jag satt på en bänk som finns i korridorer på skolor så satt hon i mitt knä och smekte mig över kinden och hon tyckte att jag var så vacker. Efter ett tag så sa vi att det nog var bäst för båda om vi gjorde slut på vänskapen, så att ingen blev något mer sårad. Det var svårt, jag kommer ihåg att jag kunde gråta mig till sömns vissa nätter i säkert en månad innan jag kunde förlåta mig själv, hon hade ju redan förlåtit mig själv, men det hade inte jag. 

Jag minns också mycket mer tydligt ett av försöken som min före detta pojkvän gjorde att våldtag mig. Hur jag vaknade mitt i natten av att han låg över mig och hur hans penis snuddade vid mina bröst. Jag blev så äcklad att jag sa åt honom att stoppa ned ormen i byxorna igen...i flera veckor så försökte jag intala mig själv att han var en bra pojkvän. Men sedan kom slaget i magen(samt mina vänners hjälp att fatta att han inte var bra för mig) så lämnade jag honom sedan. 

Jag minns hur jag även en gång försökte ta mitt liv med mammas och pappas mediciner(antidepressiva). Hur jag sträckte mig efter burken med sömntabletter och lugnade, men hur jag sedan såg min hunud(han gick bort för drygt en månad sen) rakt in i ögonen och insåg att det inte var värt och ställde tillbaka burken igen. 

Det känns för jävligt att dessa minnen nu har blivit tydliga igen, hur allt arbetet med att förtränga dem och skicka dem till världens ände var till ingen nytta alls nästan. Tur att jag snart har en tid hos UMO så att jag kan ta tag i dessa minnen och mina känslor kring min pappas sjukdom(cancer). Ta hand om dig så länge!!

Kram
Charlie

Hej alla bloggare och blogg läsare. Nu har jag återupptagit mitt roman skrivande. 
Det gick som en ström av inspiration genom mig och jag började skriva, det är så när man skriver en roman. Det går väldigt mycket i vågor. Man måste nog även låta sig själv ha skri pauser eller så kallad skrivkramp för att kunna fortsätta sitt arbete. 

Nu har jag nog inte så mycket mer att säga än att ta hand om er alla där ute. 

Kram 
Charlie

Han levde för dagen, 
han kom som vinden in i mitt liv väldigt bråskande med en viftande svans och de vackraste av bruna ögon.
Men nu har de vackra bruna ögonen försvunnit till en bättre plats.
Där är han också för att stanna.
Helt plötsligt blev allt så orättvisst och tomt.
Jag tyckte att jag såg honom inatt, jag vet att han är borta.
Men jag kunde ändå se honom, det gjorde saknaden lite lättare.
För på något sätt så förstod jag att han alltid kommer finnas där, i mitt hjärta. 

I mitt hjärta kommer jag att bära honom, likt som han burit på mig på något sätt i så pass många år. Nu är det min tur att lyfta upp någon annan med hjälp av min lill-stora hund i mitt hjärta. Så fort jag känner mig bättre än vad jag gör nu så SKA jag försöka börja om med min föreläsning.

Men just nu tänker jag fortsätta kämpa för att få komma till psykolog och bli sjukskriven tills alla symptom på depression har försvnnit. Eller i alla fall tills jag känner att jag kan hantera verkligheten igen. 

Kram
Charlie

Ibland önskar jag att allt var så enkelt som det var när jag var liten. Att bara krypa upp i min mammas famn och gråta, sedan är allt bra igen.

Men så är det inte längre som vuxen. Då är det bara att gråta och sedan bita ihop och låtsas som om allt ät bra. Grejen är den att allt är inte om som det ska, allt blir inte lika bra som det var när man var liten. Det är snarare tvärtom. Man gråter och gråter men det blir som nämnt tidigare inte bättre

Ibland finner jag mig utanför mig själv, ser mig själv som stark och klarar allt, men när jag ser hur jag gråter och hur ont i själen det gör så känner jag som jag gjorde tidigare idag "Jag orkar inte". Det är verkligen tre ord jag inte använder så ofta längre. Men nu idag gjorde jag det. 

Jag har verkligen tur egentligen, jag har min sambo, mina vänner och katterna och min underbara familj. Så har ingenting förändrats men ändå känns det svårt ibland. Jag försöker prata om mina känslor men jag kan inte riktigt sätta ord på dem. Det blir som en enda stor klump med en massa osammanhängade ord som inte alls har någon egentligen någon menning.

FAN! Pappa som är odödlig och inga sjukdomar kommer ju åt honom. Men nu har verkligheten slagit mig hårt i ansiktet. Att det faktiskt kan ske och håller på att ske långsamt framför ögonen på mig. Jag hoppas bara att resan till dödens ängel är ganska lång för pappa min. 

Kram
Charlie

Nu sitter jag här med min bärbara dator i soffan och lyssnar på Nordman. Lite lagomt hungrig och lite lagomt upprörd. Min kära mamma ringde igår och berättade ännu en sorglig sak. Hon berättade att på grund av pappas sjukdom, cancer så kan hon inte ta hand om hunden. En kniv högg in i hjärtat på mig och det var som om hela min värld just då bara föll lite till. Visst, jag förstår att mamma inte kan ta hand om honom nu, när all energi hon har går åt att ta hand om pappa min. Men det högg till ändå. Det ända alternativet är att någon kan ta hand om honom, annars måste mamma avliva honom hos vetrinären. Så jag håller alla tummar och tår jag har att han får ett hem där han blir omhändertagen ordentligt. Jag vill inte att han ska fara till himlen.

Det är en hund jag vuxit upp med och han har räddat livet på mig flera gånger, då jag gråtit på nätterna har han smugit upp bredvid mig och pussat mig på kinden. Så snäll och så go har han varit sen han var en liten valp. Men får han ett annat hem så kan jag i alla fall hälsa på honom. 

I tio år har han varit där, 
i tio år har han varit en av personerna som betytt mest för mig, 
jag håller tummarna för att det här ska lösa sig, 
allt jag kan, 
allt jag vill är att han ska må bra, 
i tio år har vi gått promenader, 
i tio år har jag lagt min näsa i hans päls och känt trygghet, 
i tio år har jag gjort vad jag kunnat för honom, 
i tio långa år har han haft mitt hjärta bredvid honom. 

Det är mammas hund, 
men han betyder ändå så sjukt mycket för mig. Hade jag trott på Gud hade jag bett till honom, men nu gör jag inte det. Men om du läser det här är kristen eller har någon religion som innefattar bön, ni kan väl be att han får ett hem så fort som möjligt? 

Annars har jag det ganska bra. Jag har badat min och min sambos katter...hmmm...de tyckte inte direkt att det var någon bra idé. Hanen var hyfsat lugn. Men honan..hua vad hon tyckte att matte var elak. Men nu är vi vänner igen. Tur det. :) Så livet fortsätter ju trots allt, men ibland så känns det extra jobbigt. Men, men the show must go on som man säger. 

Men snälla "Say a prayer" för min mammas hund. 

Kram
Charlie

Gott nytt år på er alla bloggläsare och alla andra bloggare! :)

Jag hoppas att alla har haft en bra nyårsfest. Här har det varit blandade känslor. Men det blir väl lätt blandade känslor när alkohol och dolda känslor blandar en härlig känslogrogg. Men nu har vi gått vidare från det. Mycket nya intryck och uttryck.

Nu efter nyår så ska jag verkligen omkonventera till min nya religion och sluta dricka alkohol helt och hållet. För det tillhör religionen "Buddhism". Inga droger eller alkohol och så ska jag och sambon börja träna på gym för att ta hand om våra kroppar. Man måste ta hand om både kropp och själ. Själen ska genomgå terapi och sjukskriva mig. Det har jag nämnt tidigare, men det är bra med repetition.

Gott nytt år på er och god fortsättning! :)
//Charlie

Det sussar i mina öron,
jag ser suddigt,
hjärtat slår snabbare än vanligt,
knäna känns som spagetti,
jag lider av panikångest.

Jag ser saker från mitt förflutna lika tydligt som jag ser träden utanför som är fulla av snö,
jag hör hur någon försöker prata med mig,
jag hör hur någon försöker lugna mig,
men bilderna,
lukterna,
känslan,
färgerna,
allt är lika tydligt och jag kommer ihåg det som om det vore igår,
jag lider av PTSD.

Jag tycker det är dags nu. NU! Att prata om det som många tycker är tabu, nämligen psykisk ohälsa. Jag hör och ser varje dag om yngre och yngre människor som är sjukskrivna på grund ac psykisk ohälsa. Problemen med det stora hela är att vi aldrig nästan pratar om det. Det har blivit bättre,men det måste bli ännu bättre. Problem försvinner inte för att man inte pratar om dem. Då finns de kvar där och gror inom var och en av oss. Jag själv ska börja gå till läkare för att jag har gått in i väggen å jag upplever mina trauman som jag råkat ut för om och om igen. Men värst är det när jag drömmer om dem. Då vaknar jag med hjärtat som klappar i flera hundra kilometer i timmen. Jag kommer hålla er uppdaterade på min resa, för jag tänker inte vara tyst.

Kram//
Charlie
-Jag är inget tabu.

Frustrerande vet ju alla att det är att ha hosta. Speciellt när man hostar så att det skär i revbenen. Men så kan det ju vara ibland. Bara det att idag så skulle jag ha haft tenta. Men jag satte hälsan först och var hemma med min sambo, min syster och katterna. Det kändes bäst så, speciellt nu efter att pappa dignotiserats med cancer så vill jag vara extra försiktig med min egna hälsa Så jag försöker att inte dricka alkohol, inte vara nära någon som röker och rör på mig mer. För det är viktigt att ta hand om sig själv. 

Jag sitter även och lyssnar på musik just nu, nästan nyss så lyssnade jag på Emmylou Harris underbara låt "Red dirt girl". Den handlar om Emmylous bästa barndomsvän, Liliann. Hur Liliann levde sitt liv i misär och missbruk. Låten slutar i alla fall med "No there won't be mention in the news of the world, the life and death of a red dirt girl." Tänker på just den menningen, att det kommer inte att stå om en missbrukande mamma i världens nyheter. Om hur mycket hon led innan hon dog som 30-åring. Så är det, även idag. Folk förnekar sanningen om sitt mående och låtsas som att allt är bra, men jag tänker inte vara sån. Vill jag gråta över min pappa eller något annat som är jobbit, så gör jag det. För jag har rätten att känna, jag har rätten att få vara ledsen. Eller? 

Nu ska jag fortsätta min kurering och fortsätta att mysa ner mig i soffan med sambon. Sedan kanske se på andra avenyn.

God afton damer,herrar och barn.
Charlie