Låt mig vara mig,
det var en önskan jag hade när jag var yngre. Att folk skulle acceptera mig för den jag var och är. Men egentligen hade det inte med alla andra att göra. Det handlade hela tiden om mig och den jag ville vara.

Jag hade svårt att identifiera mig med det kvinnliga inom mig, det var som om jag tyckte att det var något fel på att just jag var kvinna. Jag trodde själv att jag var född i fel kropp, men idag vet jag att det är ingenting fel på att jag är kvinna. Jag har accepterat det och jag är trygg med det. Men eftersom jag var vilse ett tag så har det varit svårt att hitta någon egen stil. Jag har varit hiphopare med keps, jag har använt skjorta och jeans, jag har provat den svarta stilen också, men nu vet jag att är en blandning av alla de stilarna. Haha kommer jag någonsin bli renrasig? Förmodligen inte, men jag trivs så.

Klart att jag har haters, självklart. Men haters gonna hate. Utan mina vänner, min familj och mina haters hade jag inte varit den jag är .

Det kommer att komma dagar då jag ser mig själv i spegeln och absolut hatar hur jag ser ut just då. Men dagarna då jag tycker att jag ser bra ut är bra mycket flera.

I'm gonna carry on being me.
Charlie

Hej alla bloggläsare, men även andra bloggare! 
Idag kommer det tyvärr ett riktigt tungt inlägg. Eller nej förresten tänker inte ursäkta mig. Jag måste få ventilera lite. 
Jag hade ett hur bra liv som helst(har det fortfarande), en sambo, en underbar familj och underbara vänner. Men för cirka två-tre veckor sen fick jag ett besked som fått mig att tänka om på livet i stort och hur kort livet kan vara ibland. Jag och min sambo, min familj och mina vänner fick alla reda på att pappa är döende i en av de mest fruktansvärda sjukdomar som finns, cancer.

Det tyngsta är inte sjukdomen eller att han är dålig, nej det tyngsta är att vi har ett halvår kvar med den mest underbaraste pappan i världen. Nu börjar allt liksom falla ihop igen, som att en del av mig också är sjuk på något sätt. För en del av mig lever ju i min pappa. Han som är odödlig och alltid skulle vara där, det finns så mycket som pappa inte kommer vara med om. Mitt och min sambos bröllop, kattungarnas uppväxt(vi vill inte ha barn) och hur jag kommer utvecklas som vuxen. Men så länge han lever och andas så kan jag också göra det utan problem. Men med den här erfarenheten lär jag mig att leva till fullo och leva i nuet.

Det är dock tufft just nu, humärsvängningar, ena sekunden är jag glad och skrattar och allt är underbart, andra sekunden är jag olycklig och gråter ögonen ur deras hålor. Men det är tydligen helt normalt att det är så vid sådana här tillfällen. Jag kommer att lyckas ta mig igenom det här också, för jag vill ta mig igenom det. Med hjälp av min sambo, mina vänner och min familj är allt möjligt och ingenting är omöjligt. 

Kram på er//
Charlie

Här sitter jag. Det är cirka två timmar tills föreläsningen ska börja. Sandwichen har lagt sig som bomull i magen. Jag drömmer mig bort och tänker på ett citat från Molly Sande'ns nya låt freak. "It's impossible to hide from yourself " Just idag hade det inte kunnat passa bättre. Speciellt inte när ens förflutna kommer ikapp en på ett sådant sätt som kryper likt en orm som slingrar mot sitt byte. Jag försöker att inte tänka på det, men ibland är det svårt. Men mitt liv har blivit bättre, mycket bättre. Jag har vänner som bryr sig, jag har världens bästa flickvän som jag älskar högt. Det gör det lättare att inte tänka på det som har varit. 

Har även tänkt på en till sak, ett citat jag tror att jag har hört någonstans ifrån. "Just beacuse you put a pair of high heels shoes on, dosen't atomaticly make you a woman or a lady. " Det stämmer också in väldigt bra, jag har själv börjat inse att bara för att jag är kvinna betyder inte det att jag tycker om att ha på mig högklackade skor. Förut så såg inte jag mig själv som en kvinna utan mer som någonting mitt emellan. En "hen". Men nu har jag blivit bekväm med min kvinnokropp och jag älskar den.

Den här bloggen är till för att jag ska uttrycka mina åsikter, men även min lilla resa tillbaka till kvinnligheten.  

Kram 

Jill "Charlie"

Hej! Nu är jag här igen. 

Förut hade jag en blogg som jag kallade hens.devote.se. Där skrev jag om möjliga och omöjliga saker och om mina åsikte. Den här bloggen kommer också innehålla mina åsikter, men även sanningar om saker som ingen annan kanske vågar säga. Så varför guldklimp? För alltid hittar man något i vardagen som ger en extra energi eller extra glädje. Jag hoppas att du kommer finna glädje i min blogg, men även hitta kanske mindre roliga saker. För vardagen i sig är inte alltid rolig.

Ha det bäst 

//Charlie